Den moderna stupstocken

Varför är fördömande och generaliserande inlägg om föräldraskap så populära i Sverige, men inte i Kanada?

I svensk dagspress ser jag ofta debattinlägg om hur usla författaren anser att svenska föräldrar är, eftersom de inte säger till sina barn som bär sig illa åt på flyget eller restaurangen, de inte kan behandla varandra med respekt efter en skilsmässa, är respektlösa mot lärare på förskola eller skola, etc.

Hur ser utlandssvenskar på debattinlägg om föräldraskap? Är de lika vanliga i deras nya hemländer som det verkar vara i Sverige? Som exempel lägger jag upp en artikel med titeln ”Till alla egoistiska, separerade föräldrar”.

Wow, liksom. Bara titeln gör mig helt matt.

Ämnet i sig ser jag som ointressant – det finns alla möjliga typer av separationer, och resulterande relationer efter en – men jag blir fascinerad över skälen till varför den här typen av negativ debatt om föräldraskap är så aktiv och frekvent i Sverige.

Språkligt upplever jag tonen i artikeln som jag exemplifierar med, som aggressiv, generaliserande och fördömande. Lite Trump-sk faktiskt, vilket genast får mig att undra om den uppmärksamhet som artiklar av denna typ får, speglar den tid som vi befinner oss i, där nyanser och empati verkar vara stora bristvaror.

Jag själv blir alltid illa till mods när jag ser den här typen av inlägg, men tillhör också de föräldrar som känner att jag lever med fler frågor än svar.

Är inte inlägg som dessa en slags modern version av medeltidens stupstock? Den skränande folkmassan på torget har ersatts av en ilsken hop nätanvändare, som istället för att kasta stenar på den vars huvud sårbart hänger genom stocken, argt delar vidare och förfasas tillsammans med 63 428 andra personer som har gjort samma sak. Detta med en inre bedräglig och försäkrande känsla av att så skulle man minsann inte själv göra, vilket genast gör att man själv mår lite bättre och känner sig mer duglig som förälder.

Men tänk om läsaren är en av de där föräldrarna som har fastnat i en destruktiv relation med sitt ex? Vad får hen ut? En känsla av det här måste hen förändra för sina barns skull, eller skuldkänslor, som får hen att bli ännu mer olycklig, utan inspiration om vad som går att ändra på?

Jag lutar mot det sista och ifrågasätter om fördömande artiklar har någon funktion för dem som de egentligen riktar sig till. Artiklar med råd och inspiration för den som de riktar sig mot verkar vara mer logiska och konstruktiva för att ändra beteende, men ack så mycket svårare att skriva för en lekman. Och kanske det är detta som är kärnan av problemet? Att alla kan utnämna sig själv till expert i sitt eget missnöje? Att studera till psykolog eller terapeut ligger inte för alla som vill skriva uppmärksammande debattartiklar.

Vad tycker du? Bor du utomlands och hur reagerar du i så fall själv språkligt och kulturellt på den här typen av artikel? Vad tror du, skiljer det sig åt hur du upplever en sådan här artikel om du har barn som kan uppfylla många förväntningar (sina egna, skolans, förälderns etc) eller om ditt barn eller du själv som förälder kämpar med något? Hjälper den någon, eller ska man se arga artiklar om föräldraskap som en slags underhållning? Och till sist, gör jag mig skyldig till samma fördömande företeelse som hänger ut artiklar som dessa genom att vara kritisk mot dem stilmässigt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s