Den moderna stupstocken

Varför är fördömande och generaliserande inlägg om föräldraskap så populära i Sverige, men inte i Kanada?

I svensk dagspress ser jag ofta debattinlägg om hur usla författaren anser att svenska föräldrar är, eftersom de inte säger till sina barn som bär sig illa åt på flyget eller restaurangen, de inte kan behandla varandra med respekt efter en skilsmässa, är respektlösa mot lärare på förskola eller skola, etc.

Hur ser utlandssvenskar på debattinlägg om föräldraskap? Är de lika vanliga i deras nya hemländer som det verkar vara i Sverige? Som exempel lägger jag upp en artikel med titeln ”Till alla egoistiska, separerade föräldrar”.

Wow, liksom. Bara titeln gör mig helt matt.

Ämnet i sig ser jag som ointressant – det finns alla möjliga typer av separationer, och resulterande relationer efter en – men jag blir fascinerad över skälen till varför den här typen av negativ debatt om föräldraskap är så aktiv och frekvent i Sverige.

Språkligt upplever jag tonen i artikeln som jag exemplifierar med, som aggressiv, generaliserande och fördömande. Lite Trump-sk faktiskt, vilket genast får mig att undra om den uppmärksamhet som artiklar av denna typ får, speglar den tid som vi befinner oss i, där nyanser och empati verkar vara stora bristvaror.

Jag själv blir alltid illa till mods när jag ser den här typen av inlägg, men tillhör också de föräldrar som känner att jag lever med fler frågor än svar.

Är inte inlägg som dessa en slags modern version av medeltidens stupstock? Den skränande folkmassan på torget har ersatts av en ilsken hop nätanvändare, som istället för att kasta stenar på den vars huvud sårbart hänger genom stocken, argt delar vidare och förfasas tillsammans med 63 428 andra personer som har gjort samma sak. Detta med en inre bedräglig och försäkrande känsla av att så skulle man minsann inte själv göra, vilket genast gör att man själv mår lite bättre och känner sig mer duglig som förälder.

Men tänk om läsaren är en av de där föräldrarna som har fastnat i en destruktiv relation med sitt ex? Vad får hen ut? En känsla av det här måste hen förändra för sina barns skull, eller skuldkänslor, som får hen att bli ännu mer olycklig, utan inspiration om vad som går att ändra på?

Jag lutar mot det sista och ifrågasätter om fördömande artiklar har någon funktion för dem som de egentligen riktar sig till. Artiklar med råd och inspiration för den som de riktar sig mot verkar vara mer logiska och konstruktiva för att ändra beteende, men ack så mycket svårare att skriva för en lekman. Och kanske det är detta som är kärnan av problemet? Att alla kan utnämna sig själv till expert i sitt eget missnöje? Att studera till psykolog eller terapeut ligger inte för alla som vill skriva uppmärksammande debattartiklar.

Vad tycker du? Bor du utomlands och hur reagerar du i så fall själv språkligt och kulturellt på den här typen av artikel? Vad tror du, skiljer det sig åt hur du upplever en sådan här artikel om du har barn som kan uppfylla många förväntningar (sina egna, skolans, förälderns etc) eller om ditt barn eller du själv som förälder kämpar med något? Hjälper den någon, eller ska man se arga artiklar om föräldraskap som en slags underhållning? Och till sist, gör jag mig skyldig till samma fördömande företeelse som hänger ut artiklar som dessa genom att vara kritisk mot dem stilmässigt?

Annonser

Bär du på en idealiserad bild av dina barns svenska?

CIMG0700Förväntningar. Vi har dem nästan alltid oavsett om de är medvetna eller omedvetna. Ytterst sällan närmar vi oss något förutsättningslöst. Ibland hjälper de oss men många gånger håller de oss också tillbaka. Speciellt när dina förväntningar är höga och bygger på en idealiserad och skönmålad bild som inte är möjlig att genomföra. Speciellt tydligt kanske detta blir när det gäller våra barns svenska.

Idag vill jag diskutera våra förväntningar på våra barns flerspråkighet. Och vad jag menar med vi  – som alltid i denna blogg – är utlandssvenska föräldrar som bor i ett annat land än Sverige. Oftast tillsammans med familjemedlemmar som inte alltid förstår svenska eller ens är intresserade av det som språk. 

Innan ditt första barn föddes hade du kanske inte tänkt på detta med ditt modersmål? Hur viktig svenskan plötsligt skulle kännas med ett barn som vilade och växte under ditt eller din partners hjärta?

Framtiden ser ofta så ljus och enkel ut när man väntar barn. Innan sömnlösa nätter, mötet med ditt barns personlighet och ibland, din nya partner. Det är få händelser i livet som förändrar oss som människor mer än födseln av ens barn. Relationer som har känts trygga och kärleksfulla kan plötsligt te sig totalt transformerade med ett litet barn som ny familjemedlem.

Jag hade själv en solklar uppfattning om hur saker och ting skulle bli när jag väl fått barn. En stor hög av värdelösa teorier som jag fick ge upp redan på vägen hem från sjukhuset. Jag, som aldrig skulle samsova och alltid ha stenkoll på rutiner. Redan efter ett par timmar som mamma insåg jag att jag inte klarade av att lägga ner min nyfödde son. Han sov alltid med mig eller på mig… eller på min man. Vi samsov tills han var 4-5 år när han plötsligt insåg att han hellre ville sova själv. Dessutom visade det sig att jag var usel på rutiner, speciellt när jag aldrig sov mer än några timmar per natt. Föräldraskap lärde mig att jag inte kunde förutsäga någonting längre.

På samma sätt hade jag förväntningar och en tydlig bild av hur min son skulle lära sig svenska. Jag skulle bara tala svenska, och han skulle bara svara på svenska. Svenskan skulle vara helt självklar, naturlig och otvungen mellan oss. Den skulle flöda och alltid vara vårt givna sätt att kommunicera. Den skulle inte heller fungera som en barriär mellan oss och min man – detta mest eftersom jag inte ens hade tänkt på hur svenskan mellan mig och min son skulle påverka min man när han var med.

Senare skulle jag inse att det inte alltid fungerar på ett otvunget sätt med svenskan i en familj där inte alla talar eller förstår svenska. Eller med barn som har en egen vilja. Eller med en man som halva tiden ser ut som ett levande frågetecken. Med min envisa natur beredde jag plats för svenskan som språk. Ibland genom att knuffa vårt andra  språk ur vägen. Många gånger på ett sätt som kändes totalt onaturligt.

Du kanske läser det här och inte alls känner igen dig. Antingen för att du aktivt har valt bort svenskan pga. olika skäl som ofta har med familjedynamiken att göra. Eller kanske är du en av de få utlandssvenska föräldrar där svenskan med barnet bara faktiskt kändes helt naturlig och otvungen? Om det sista är sant, gissar jag på att det handlar om din inställning till ditt barns förmåga att tala och förstå svenska. Att du har haft en mer avslappnad inställning som inte har byggt på den idealbild av flerspråkighet som många av oss sliter med.

Jag tror att många av oss svenska föräldrar lider lite av vad vi föreställde oss innan eller tidigt i vårt föräldraskap. Att den där inledande föreställningen om hur det skulle bli med språken fortfarande kan ligga där och skava lite. För ofta blir det på ett lite annorlunda sätt när det gäller svenskan än vad du kanske hade trott från början. Kanske ditt barn talar och förstår utan några problem som helst? Kanske hen kämpar emot svenskan med näbbar och klor. Eller kanske som för en majoritet av oss – någonstans mittemellan beroende på dag, humör eller ålder. För oss och barnet.

Jag tror att många av oss skulle nå längre med svenskan med en mer positiv familjedynamik som resultat, om vi släppte den där inbillade bilden som vi skapade innan vi visste bättre. Livet är ofta mer komplext än vad du anar innan föräldraskap, denna viktiga livsuppgift med oanad utkomst. Det är sant att vi väljer svenska som språk för våra barn och skapar förutsättningarna, men också att många fler faktorer runt oss påverkar hur väl vi lyckas med svenskan.

Fundera lite på vad du hade för inställning till dina barns svenska innan du fick barn och jämför med hur utfallet har blivit. Är du nöjd kan sluta läsa och ge dig själv en klapp på axeln. Om du inte är nöjd, fundera på om dina förväntningar kan ha varit en smula idealiserade och inte helt genomförbara i verkligheten. Ställ dig frågan om din uppfattning hjälper ditt barn nu?

Våra barn är perfekta som de är, med eller utan kunskaper i svenska. Om ditt barn inte har lärt sig nu, kan hen lära sig senare i livet. Om det är viktigt. Om ditt barn talar svenska, men inte så väl som du hade hoppats, har hen ändå en fantastisk grund att stå på. En grund som du har skapat även om ytan inte blev så jämn som du hade hoppats.

Öva på att släppa tanken. Framkalla den inombords, den där drömbilden av hur du hade velat att det skulle vara egentligen. Av ditt lilla barn som bara skulle älska att leka på svenska eller om din tonåringen som naturligtvis alltid skulle föredra att läsa böcker på ditt språk. Lek med tanken på att det är just så bra som du behöver vara, även om detta inte stämmer. Och att om något behövs förändras i framtiden så kan de ske på ditt barns eller ditt intiativ. Men utan skuld, eftersom denna sällan leder till något positivt.

Barn är smarta och gör det de behöver. Och du mår bättre av att inte straffa dig själv med negativa tankar om hur mycket – eller lite – svenska du har talat och läst för dem under deras barndom. Om ditt barn säger nej till svenskan, så säger hen inte nej till dig. Även om det kan kännas så.

Det viktigaste är att bejaka livet och varandra som människor. Att kommunicera är primärt men val av språk är sekundärt. Språk existerar när de behövs. Om inte svenskan finns nu, så kanske i framtiden? Om inte, så kanske det är OK också eller hur? För det värsta som kan ske är ju egentligen bara att ditt barn inte kan kommunicera med dig på svenska, utan istället på ett annat språk. Och hur provokativt det än kan verka att en flerspråkighets- och svenskfantast som jag skriver det, så finns det faktiskt värre saker här i livet än att ditt barns svenska inte blev lika bra som du hade tänkt dig. Eller hur?

Att diskutera: 

  • Tycker du att du har haft en idealiserad bild av hur svenskan och andra språk skulle användas av ditt/dina barn?
  • Har dina förväntningar visat sig stämma med verkligheten? Om inte, stör detta eller är du OK med situationen som den är nu?
  • Hur tror du förväntningar på svenskan påverkar ditt/dina barn? Stimulerar de ditt/dina barn at t använda sin svenska, eller hämmar det eftersom hen upplever det som ett tvång?
  • Är mitt resonemang i texten helt fel? Om du inte har höga förväntningar på ditt barn, lever hen inte upp till dem, speciellt med svenskan?
  • Stjälper man sina barns möjligheter att lära sig en fungerande svenska genom att sänka ribban?